Nu är julen äver och hela julklapps avdelningen var präglad av att vi reser snart. Inga stora otympliga julklappar till barnen och genomgående restema på allt. Vi har köppt väskor till oss alla som är perfekta till handbagget. De små fick varsin liten trolley och vi andra fick ryggsäckar. Jag tror nog att det ska fungera. Vi kollade upp att vi får bara ta med 20kg incheckat baggage vilket känns jätte lite.
I övrigt har jag paniken hängande över mig hela tiden. Förra veckan tyckte jag att det var lungt och att det mesta var under kontroll men nu....Nedräkningen har börjat och vi har ännu inte köppt biljetter till Stockholm. För upplevelsens skull har vi tänkt åka nattåg men även de biljetterna måste bokas! Dessutom har vi inte sålt bilen här i Sverige och jag har strul med inloggningen på CSN för att söka studiemedel. Ja, det bara hopar sig. Och mitt i allting blir maken sjuk. Jag hoppar snart av.

Julen närmar sig och därmed också vår resa. Vi åker om nästan precis en månad. Jag har avslutat och redovisat det sista på min kurs på univeritetet idag. Lite sorgligt är det när de andra pratar om att gå på Vfu efter jul och vad som återstår av kursen nästa termin. Och det dröjer ett helt år innan jag kommer att göra det som ska gör i vår. Jag vet ju inte vilka jag kommer att träffa igen heller. Även om hela lärarutbildningen är upplagd så att "man mötas och skiljas" ett otalt antal gånger så vänjer man sig aldrig tycker jag. Men ännu kan våra vägar korsas.
Sedan sist har vi hunnit ta ännu fler sprutor. Dels första hepatit A+B och även TBC, uppföljningen på PPD:n. Den här gången var vi förberedda och tog inga risker med att lämna kryphål för någon. Vi åkte dit hela familjen och lät orosmolnet ta sprutan först med fadern i tryggt sällskap. Hon skrek men i övriga inga komplikationer. Lilla syster däremot satt tyst som en mus i mammas knä utan att säga ett pip. (Det gjorde ju faktiskt lite ont tyckte även jag) Stora syster tog sin spruta med stoisk beslutsamhet. Hon tyckte att det gjorde ont men hon hade bestämt sig. Och som hon sa efter förra gången:- Det är värst innan, mamma, när man föreställer sig att det ska göra ont. Stolta åkte vi därifrån efter en timme med nya tatueringar och utlovat godis från kiosken på sjukhuset.
Det är svårt det där med att hitta på tillräckligt lockande belöningar. Sprutorna måste ju tas och man vill ju inte att barnen ska koppla ihop resan med en rad "hemska sprutor". Det har blivit mycket godis och glass, lite för mycket. Nästa gång har vi lovat barnen att gå på bio som omväxling. Det blir i januari när vi ska ta nr 2 av hepatit A+B. Hoppas att det finns någon bra film att se annars blir det svårt att hålla det löftet.
Vi har nästan köpt en bil också. I Stellenbosch behöver man bil eftersom det inte går särskillt bra med bussar har vi fått berättas för oss. Vill man dessutom ta sig utanför den absoluta närmaste omgivningen måste man ha bil så vi har köpt en osedd. Ett risktagande men är inte hela företaget en stor risk. En kanadensisk utbytesstudent har ägt den det senaste halvåret och vill nu sälja den innan han far hem till Kanada. Vi får väll se om vi har gjort en tabbe när vi komme ner.

Idag har vi fått meddelande från skolan vi försöker att få in de äldsta barnen på om att ansökan har kommit fram. Skam vore väll annars eftersom vi var tvungna att skicka det med bud för 600 kr! Den första ansökan kom nämligen bort i posten på väg till Sydafrika. (något att tänka på för de som vill skicka brev till oss i Sydafrika. Postgången går inte att lita på!)
Det här med skola är inte så självklart som man kan tro. I kontakt med äldsta tjejens skola här i Sverige fick jag höra att "eftersom ni ska vara borta under en längre tid så har vi inget ansvar" utan vi skulle ta kontakt med skolverket direkt. När jag kontaktade dem så blev jag inte mycket klokare och är ett halvår en längre tids? Hon ska ju tillbaka igen? Ja, jag blev alldeles paff och bestämde mig för att kolla upp skolor i Sydafrika.
I Sydafrika får utländska barn gå i skola om de inte tar plats från ett inhemskt barn. Vi kontaktade därför en engelskspråkig skola eftersom vi tänkte att det skulle vara enklare både för oss och till nytta för barnen. Det skadar ju inte om de lär sig engelska när vi är borta. Efterförsta kontakten skickade de ett ansökningsformulär bestående av tre delar med sammanlaggt 15 sidor att fyllas i och skickas till skolan. Det var frågor om allt från ras till om hur barnet sov på natten. Dessutom accepterade de varken att man skickade in de via e-post eller fax.
Vi skickar efter flera timmar ifyllande och formulerande iväg ansökan för två tjejer i början av november och tiden går. För två veckor sedan får vi ett mail från skolan som undrar om vi fortfarande är intresserade. Då har ansökan kommit bort och skolan stänger samma dag för jullov!! Panik och noga överväganden om detta är värt det. Och skolan kan inte(!) göra ett undantag och låta oss skicka in på något annat sätt. Dessutom är det ju inte säkert att det finns plats även om vi får in ansökan. Kunde de inte ha meddelat det lite tidigare!!!!
Ps Vi fick våra visum igår! Det skulle ta upp till 6 veckor det tog 10 dagar. Inte illa, nu komme vi i alla fall in i Sydafrika.

Jaha, nu har jag fixat en blogg.
Ambitionen med det här är att ni ska få följa med på vår resa till Sydafrika (den som vill). I tanken är vi redan på väg och har varit det i snart 3 månader men den fysiska resan startar inte förräns om 5 veckor. Då far vi, tre barn och två vuxna, till Stellenbosch i närheten av Kapstaden för att vara där i 6 månader. En resa långt hemmifrån och med många strapatser(hur kan man undvika det när man är 5 personer som ska åka?).
Vad har då hänt hittills?
I vårat vardagsrum står tre jättestora resväskor i väntan på att fyllas, inköpta på impuls under skyltsöndagen. (Det var ett bra pris och vi hade nästan rivit ner hela butiken och skrämt iväg alla de andra kunderna under tiden som vi bestämde oss).
Just nu är vi mitt uppe i visumansökningar, vaccinationer mm. Vi har precis skickat in visumansökningarna efter ett otal kontakter med den Sydafrikanska ambasaden i Stockholm (med den ena frågan dummare än den andra kändes det ibland som) för att få alla papper rätt. Här nöjer man sig inte med ett sketet personbevis och pass utan allt från kontoutrag till intyg att vi inte har lepra eller tbs måste bifogas. Vi lyckades i alla fall till slut samla in alla papper och läkarintyg för oss alla fem och det är nu under behandlig.
Vi har också haft en del turer kring vaccinationer den senaste veckan. Eftersom vi åker till ett land där tbc existerar så måste vi försäkra oss om skydd mot det. Det innebär bla ett ppd test där en liten mängd av någon slags vätska (fråga inte mig vad den innehåller) sprutas in precis under skinnet på armen. Efter tre dagar bör vätskan ha reagerat med kroppens imunförsvar på något sätt, eller inte. Ingreppet bränner till lite men gör inte särkilt ont. Försök att förklara det för en skärrad femåring! Varken mutor med glass, godis eller tur till badhuset har varit tillräckligt lockande utan hon "vill inte åka till Sydafrika!". Däremot till stora syster säger hon förståndigt och för att övertala: "Tänk på att du kan inte följa med om du inte tar sprutan" Tillslut överlämnade modern ansvaret på den andra halvan av föräldrarskapet som på tredje försöket fick hjälp av en läkarkandidat att hålla flickan stilla under ingreppet. En stolt tjej kom hem med en skatt (ett kinderägg) utan att alls nämna annat än att hon grät "och det fick man mamma, eller hur?" men det gjorde inte ont.
Nog för idag