Månadens sista dag och jag är helt dagavill. Har börjat skriva hemma på datorn och för över texten via USB. Kommer kanske att medföra fler inlägg men att de kommer i klump. Dessutom har jag blivit så van med att klippa och klistra in åäö att jag slinter nu när jag ska skriva.
I vår jakt på kompisar har vi idag träffat Linda Jacobsson från USA (jag måste bara skriva ut hennes namn, det kändes så svenskt det kan bli) och hennes två flickor som är lika gamla som mina älsta.
Vi gick till en lekpark som vi tyvärr har missat fram tills nu. Den ligger i ett av alla dessa “nature reserves” som finns här. Nature reserves här är en park eller en skog eller ett natur område, men inte som hemma ett särskilt skyddat område där man inte får göra nästan någonting. Mer som en park.

I den här speciella parken finns det sköldpaddor som lever och promenerar omkring i området där man kan fika och i närheten av lekparken betar de fridfullt.
Tjejerna lekte och hade kul

Jaha, för fösta gången sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det har gått nästan en vecka sedan jag skrev och visst har det hänt en del saker sedan dess. I helgen har vi bara latat oss och badat i havet. Det har varit alldeles för varmt för att göra något annat. Dessutom hade församlingen vi har gått till en församlingshelg som vi inte hade anmält oss till så inte vart det någon kyrklig verksamhet heller. Vi orkade helt enkelt inte kolla upp någon annan kyrka att gå till. Däremot helgade vi vilo dagen genom att vila och sedan bada. Söndagsbadet var väll inte en höjdar upplevelse eftersaom det blåste riktigt mycket på stranden. Jag var indränkt med sand hela jag när vi kom hem. ännu en anledning att tycka illa om sandstränder!! Men jag börjar vänja mig.
Men framför allt har jag den här veckan kommit i kontakt med en kvinna som har hemundervisning med sina barn och hon lovade hjälpa mig med en del namn på folk närmare där vi bor. Det är ju ett sätt att hitta kompisar till barnen och lite stöd i undervisningen för stortjejen. Själv bor hon på andra sidan kapstaden så det äåör en bra bit att fara. I fredags var vi iallafall dit, jag och co, och jag körde alldeles själv hela vägen. För mig var det ett äventyr eftersom jag just nu funderar en hel del på säkerheten och att köra på okända vägar i ett land som alla pratar om att är så osäkert helt själv med tre barn kändes inte helt enkelt. Det som är värst i den situationen är att om jag skulle köra fel skulle jag aldrig våga stanna för att fråga efter vägen. Och fel kör jag. Dessutom är jag livrädd för att hamna i fel område, vilket nu det är!
Det här med säkerhet är just nu ett stort dilemma i mitt liv. Som jag skrev så påpekas det hela tiden att man ska vara på sin vakt och att Sydafrika inte är något säkert land. Men Stellenbosch är å sin sida en säker plats. Jag anser mig vara rätt duktig på att ta vara på mig själv men här känner jag mig helt lost. Jag har ingen möjlighet att tyda signalerna och känner det som att jag måste fråga vad det är som är farligt för jag ser det inte!! Gör jag för stor grej av det eller är jag bara dum som inte ser. Jag kanske bara borde lita till min instinkt och slappna av. När jag frågar får jag ändå bara till svar att vara försiktig och det är jag. Jag tar inga värde föremål med till stranden, bär inte på stora pengar, låser alltid bildörren och går inte ut efter det har blivit mörkt. Jag ser ut som en turist efter som jag alltid har tre barn hängande efter mig på udda tider och det kan jag inte göra något åt. Vad mer ska jag göra?