Till slut har vi kommit till det att jag kan skriva igen. Mycket har skett men inget som har varit otrevligt. Vi har haft vissa problem med kommunikationerna och minnet har varit pa semester. Den internet uppkopling som skulle finnas i bostaden fans inte. Nu sitter jag vi datorlabbet pa universitetet inloggad pa makens student id. Inga prickar och ringar ovanfor bokstaeverna sa det far bli a,ae och o i staellet
I korta drag ska jag dra det som har varit hittils.Efter en lang resa utan storre koplikationer, forutom att jag inte sov saersilt mycket,kom vi fram pa capregionens dittills varmaste dag. Det blev dessvaerre vaerre!! Dan efter hadde vi 40 grader. Ingen pool i naer heten, ingen korbarbil som kunde ta oss till havet och maken upptagen hela dagen. Dessutom min fodelse dag. Hojdpunkten var fikat pa saengen som jag inte orkade dricka eftersom det var sa varmt!! Jag och barnen forsokte roa oss i vaermen och hitta svala staellen medans maken delvis var pa forelaesningar och delvis forsokte fixa alla praktiska saker med bilen och datorn och allt...
Efter tre dagar, i fredags for en vecka sedan, var allting klart med bilen, jag lyckades skaffa ett sydafrikanskt mobilnr och temperaturen hade minskat till bara 35 grader. Helgen spenderade vi pa stranden!!!
Detta innebaer for er som inte aer medvetna om trafiken i Sydafrika att kora for det forsta pa vaenster sida om vagen och for det andra alldrig tveka vid en korsning, da forst dit kor forst daer ifran.Inte hellt laett men nu borjar vi vaenja oss. Man maste ocksa vaexla med vaenster hand.
Stor tjejens skola har vi startat med stora kliv. Mest pa hennes egen bejaeran. Det aer jobbigt for henne. Det aer sa mycket som inte aer som det brukar och hon aer sa kaennslig pa det omradet sa skola var bra att borja med direkt.
Den haer veckan har maken inte haft nagra tider sa vi ahr forsokt att gora saker som skapar rutiner och roliga utflykter. Vaermen satte dock stopp och barnen.
Naer barnen maerker att vi inte vet, vilket aer det vanliga i denna situation vi aer i, blir de hispiga som jag vet inte vad. Det har blivit lite baettre men forfarande far de runt som yra honor naer vi gar nagonstans.



Vi bor bra, Visserligen bara tre rum sa tjejerna far dela men helt ok i ovrigt. Staedning ingar!! Vi har en liten staedtant som knappt pratar engelska men som aer vaeldigt pratsam och hjaelpsam om man borjar. Daeremot tror jag att hon utnytjar min oerfarenhet med staedhjaelp for hon aer vaeldigt snabb med att inte staeda om det aer nagot annat. Vi dor inte av det. Jag har bara en liten fundering om man ska ge henne dricks eller inte? Jag kan ju inte ge henne dricks varje gang hon har staedat eller? Hon stryker ocksa, men det ar hemligt! Jag ska forsoka ladda ner nagra bilder sa att ni kan se vart lilla skyffe. Stellenbosch aer for ovrigt om man inte skulle veta att det ar i Sydafrika som vilken Sydeuropeisk stad som hellst.
Nog for idag. I morgon ska det vara nagon slags karneval haer som vi ska forsoka hitta av. Sa for alla er som har varit lite oroliga naer det inte har skrivitsnagot har sa vill jag bara saega att vi mar bra om aen lite omtumlade och vi borjar komma tillraetta. Beviset for det aer att vi har borjat laga riktig mat. Sena vanor har vi fatt och det aer fortfarande lite semesterkaensla. Fran och till laengtar vi alla hem.

Nu är vi på väg! I går kväll for vi med nattåget från Umeå för ett par dagar hos vänner i Södertälje innan vidare färd. När vi satt och väntade på stationen med våra väskor kunde jag inte låta bli att reflektera över att det som finns här med oss är allt vi har för sex månader framåt. Hur lite man behöver igentligen! Och har jag packat rätt? Det senaste dygnet har jag nog packat om väskorna minnst tre gånger.
Resan har ändå gått fantastiskt bra trots den stora mängd packning ( jag skickar med en bild på packningen) och människor (barn) att hålla reda på. Nu ska vi passa på att vila upp oss några dagar efter en hektisk vecka av packning och städning. Små tjejerna har blivit förkylda och vi vill inte ha med oss den på planet så det kan behövas extra kurering.

Hjälp! 7 dagar kvar till vi far. Nu har paniken tagit överhanden och jag förstår inte hur vi ska hinna klart med allting innan vi sitter på tåget till Stockholm. 2 dagar har bara försvunnit till en massa annat utan att jag har hunnit med någonting. Dessutom har jag inte riktigt blivit frisk än. Är det det här som är resfeber i mega format eller?

Nyår är över och vi har mest tagit det lungt.
Vi har äntligen bokat biljetter till Stockholm. Efter det har vi mest funderat på hur vi ska ta oss med all packning och tre barn från vännerna i Södertälje till Arlanda. Tidsoptimist som jag är är jag livrädd för att planera för tight om tid och glömma bort alla transport sträckor som också tar tid, mycket tid när man har tre barn med sig. Arlanda pendeln går från Södertälje och kunde vi ta den skulle det vara jätte smidigt. Men då kommer vi knappt två timmar innan flyget lyfter till Arlanda och då tar det en stund att ta sig till terminalen. Det värsta är att jag egentligen inte har en anning om hur långt tid allting tar. Jag bara gissar.
Resan har idag ändå blivit något verkligare för mig. Har nämligen idag träffat och pratat med en Kapstadsbo. Världen är rätt liten för så fort man pratar om att man ska resa till Sydafrika är det alltid någon som har varit eller känner någon som bor eller .... Ja ni förstår. Nu var det en i föreningen vars bror bor och arbetar i Kapstaden med sin familj. Som dessutom var på Sverige besök under jul. Det var bara tvunget till att försöka få till ett sammanträffande. Nu blev det i en av Umeås (enda) snötäckta lekparker eftersom jag har lyckats fånga en förkylning och familjen snart ska åka tillbaka och inte vill utsätta sig för fler innan resan. Nu vart det inte någon lektid för deras barn eftersom förkylningen fångade in dem utan vår medverkan. Så vi stod där, fyra vuxna, medans våra barn lekte och blötte ner sig i den djupa vattenpölen som också var där, och frös och pratade. Det hela kändes väldigt bra och hellt plötsligt väldigt verkligt att om tre veckor är vi i Stellenbosch!!!

Nu är julen äver och hela julklapps avdelningen var präglad av att vi reser snart. Inga stora otympliga julklappar till barnen och genomgående restema på allt. Vi har köppt väskor till oss alla som är perfekta till handbagget. De små fick varsin liten trolley och vi andra fick ryggsäckar. Jag tror nog att det ska fungera. Vi kollade upp att vi får bara ta med 20kg incheckat baggage vilket känns jätte lite.
I övrigt har jag paniken hängande över mig hela tiden. Förra veckan tyckte jag att det var lungt och att det mesta var under kontroll men nu....Nedräkningen har börjat och vi har ännu inte köppt biljetter till Stockholm. För upplevelsens skull har vi tänkt åka nattåg men även de biljetterna måste bokas! Dessutom har vi inte sålt bilen här i Sverige och jag har strul med inloggningen på CSN för att söka studiemedel. Ja, det bara hopar sig. Och mitt i allting blir maken sjuk. Jag hoppar snart av.

Julen närmar sig och därmed också vår resa. Vi åker om nästan precis en månad. Jag har avslutat och redovisat det sista på min kurs på univeritetet idag. Lite sorgligt är det när de andra pratar om att gå på Vfu efter jul och vad som återstår av kursen nästa termin. Och det dröjer ett helt år innan jag kommer att göra det som ska gör i vår. Jag vet ju inte vilka jag kommer att träffa igen heller. Även om hela lärarutbildningen är upplagd så att "man mötas och skiljas" ett otalt antal gånger så vänjer man sig aldrig tycker jag. Men ännu kan våra vägar korsas.
Sedan sist har vi hunnit ta ännu fler sprutor. Dels första hepatit A+B och även TBC, uppföljningen på PPD:n. Den här gången var vi förberedda och tog inga risker med att lämna kryphål för någon. Vi åkte dit hela familjen och lät orosmolnet ta sprutan först med fadern i tryggt sällskap. Hon skrek men i övriga inga komplikationer. Lilla syster däremot satt tyst som en mus i mammas knä utan att säga ett pip. (Det gjorde ju faktiskt lite ont tyckte även jag) Stora syster tog sin spruta med stoisk beslutsamhet. Hon tyckte att det gjorde ont men hon hade bestämt sig. Och som hon sa efter förra gången:- Det är värst innan, mamma, när man föreställer sig att det ska göra ont. Stolta åkte vi därifrån efter en timme med nya tatueringar och utlovat godis från kiosken på sjukhuset.
Det är svårt det där med att hitta på tillräckligt lockande belöningar. Sprutorna måste ju tas och man vill ju inte att barnen ska koppla ihop resan med en rad "hemska sprutor". Det har blivit mycket godis och glass, lite för mycket. Nästa gång har vi lovat barnen att gå på bio som omväxling. Det blir i januari när vi ska ta nr 2 av hepatit A+B. Hoppas att det finns någon bra film att se annars blir det svårt att hålla det löftet.
Vi har nästan köpt en bil också. I Stellenbosch behöver man bil eftersom det inte går särskillt bra med bussar har vi fått berättas för oss. Vill man dessutom ta sig utanför den absoluta närmaste omgivningen måste man ha bil så vi har köpt en osedd. Ett risktagande men är inte hela företaget en stor risk. En kanadensisk utbytesstudent har ägt den det senaste halvåret och vill nu sälja den innan han far hem till Kanada. Vi får väll se om vi har gjort en tabbe när vi komme ner.

Idag har vi fått meddelande från skolan vi försöker att få in de äldsta barnen på om att ansökan har kommit fram. Skam vore väll annars eftersom vi var tvungna att skicka det med bud för 600 kr! Den första ansökan kom nämligen bort i posten på väg till Sydafrika. (något att tänka på för de som vill skicka brev till oss i Sydafrika. Postgången går inte att lita på!)
Det här med skola är inte så självklart som man kan tro. I kontakt med äldsta tjejens skola här i Sverige fick jag höra att "eftersom ni ska vara borta under en längre tid så har vi inget ansvar" utan vi skulle ta kontakt med skolverket direkt. När jag kontaktade dem så blev jag inte mycket klokare och är ett halvår en längre tids? Hon ska ju tillbaka igen? Ja, jag blev alldeles paff och bestämde mig för att kolla upp skolor i Sydafrika.
I Sydafrika får utländska barn gå i skola om de inte tar plats från ett inhemskt barn. Vi kontaktade därför en engelskspråkig skola eftersom vi tänkte att det skulle vara enklare både för oss och till nytta för barnen. Det skadar ju inte om de lär sig engelska när vi är borta. Efterförsta kontakten skickade de ett ansökningsformulär bestående av tre delar med sammanlaggt 15 sidor att fyllas i och skickas till skolan. Det var frågor om allt från ras till om hur barnet sov på natten. Dessutom accepterade de varken att man skickade in de via e-post eller fax.
Vi skickar efter flera timmar ifyllande och formulerande iväg ansökan för två tjejer i början av november och tiden går. För två veckor sedan får vi ett mail från skolan som undrar om vi fortfarande är intresserade. Då har ansökan kommit bort och skolan stänger samma dag för jullov!! Panik och noga överväganden om detta är värt det. Och skolan kan inte(!) göra ett undantag och låta oss skicka in på något annat sätt. Dessutom är det ju inte säkert att det finns plats även om vi får in ansökan. Kunde de inte ha meddelat det lite tidigare!!!!
Ps Vi fick våra visum igår! Det skulle ta upp till 6 veckor det tog 10 dagar. Inte illa, nu komme vi i alla fall in i Sydafrika.