Nu har vi varit med om det värsta hällregn hittils. Våra planer för lördagen var att åka tidigt till havet och bada. Sedan på kvällen hade vi blivit inbjudna till en månskenspromenad på Taffelberget av en av makens kursare. Eftersom det skulle vara på kvällen så hade vi lyckats med att hitta barnvakt för barnen, också det en kursare. Då kom regnet!
Vi såg molnen på morgonen och skippade raskt badet till barnens besvikelse. I stället promenerade vi ner på stan och gick runt på de två marknaderna som är i stan. Den ena med marknadssaker i största allmänhet; kepsar, snoddar, kläder, elektronik… På den andra säljer de afrikanskt hantverk. Den har vi varit till förut ett antal gånger och alltid får man reda på något nytt. Försäljarna pratar så klart gärna om sina varor och går jag dit med mina två lintottar och guldlock så märks vi. Det är bara att rida på vågen. Den här gången började det regna mitt i så det blev inga inköp. Vi är ju här ett tag så vi kan ta det vid ett senare tillfälle.
Månskenpromenaden blev inställd för regnet men vi tog tillfället i akt och gick på bio när vi nu ändå hade en barnvakt. Men först åt vi på en fiskrestuarang. Det är mycket fisk här. Jag provade på två nya saker, ostron och calamari. Vi fick så mycket mat att vi kunde ha rullat därifrån. När vi skulle betala bion höll jag på att få en chock! Det kostade bara R20 vilket i runda slängar motsvarar 20skr. Jag kommer att gå mycket på bio. Maken har lovat mig några eftermiddagar.

Månadens sista dag och jag är helt dagavill. Har börjat skriva hemma på datorn och för över texten via USB. Kommer kanske att medföra fler inlägg men att de kommer i klump. Dessutom har jag blivit så van med att klippa och klistra in åäö att jag slinter nu när jag ska skriva.
I vår jakt på kompisar har vi idag träffat Linda Jacobsson från USA (jag måste bara skriva ut hennes namn, det kändes så svenskt det kan bli) och hennes två flickor som är lika gamla som mina älsta.
Vi gick till en lekpark som vi tyvärr har missat fram tills nu. Den ligger i ett av alla dessa “nature reserves” som finns här. Nature reserves här är en park eller en skog eller ett natur område, men inte som hemma ett särskilt skyddat område där man inte får göra nästan någonting. Mer som en park.

I den här speciella parken finns det sköldpaddor som lever och promenerar omkring i området där man kan fika och i närheten av lekparken betar de fridfullt.
Tjejerna lekte och hade kul

Jaha, för fösta gången sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det har gått nästan en vecka sedan jag skrev och visst har det hänt en del saker sedan dess. I helgen har vi bara latat oss och badat i havet. Det har varit alldeles för varmt för att göra något annat. Dessutom hade församlingen vi har gått till en församlingshelg som vi inte hade anmält oss till så inte vart det någon kyrklig verksamhet heller. Vi orkade helt enkelt inte kolla upp någon annan kyrka att gå till. Däremot helgade vi vilo dagen genom att vila och sedan bada. Söndagsbadet var väll inte en höjdar upplevelse eftersaom det blåste riktigt mycket på stranden. Jag var indränkt med sand hela jag när vi kom hem. ännu en anledning att tycka illa om sandstränder!! Men jag börjar vänja mig.
Men framför allt har jag den här veckan kommit i kontakt med en kvinna som har hemundervisning med sina barn och hon lovade hjälpa mig med en del namn på folk närmare där vi bor. Det är ju ett sätt att hitta kompisar till barnen och lite stöd i undervisningen för stortjejen. Själv bor hon på andra sidan kapstaden så det äåör en bra bit att fara. I fredags var vi iallafall dit, jag och co, och jag körde alldeles själv hela vägen. För mig var det ett äventyr eftersom jag just nu funderar en hel del på säkerheten och att köra på okända vägar i ett land som alla pratar om att är så osäkert helt själv med tre barn kändes inte helt enkelt. Det som är värst i den situationen är att om jag skulle köra fel skulle jag aldrig våga stanna för att fråga efter vägen. Och fel kör jag. Dessutom är jag livrädd för att hamna i fel område, vilket nu det är!
Det här med säkerhet är just nu ett stort dilemma i mitt liv. Som jag skrev så påpekas det hela tiden att man ska vara på sin vakt och att Sydafrika inte är något säkert land. Men Stellenbosch är å sin sida en säker plats. Jag anser mig vara rätt duktig på att ta vara på mig själv men här känner jag mig helt lost. Jag har ingen möjlighet att tyda signalerna och känner det som att jag måste fråga vad det är som är farligt för jag ser det inte!! Gör jag för stor grej av det eller är jag bara dum som inte ser. Jag kanske bara borde lita till min instinkt och slappna av. När jag frågar får jag ändå bara till svar att vara försiktig och det är jag. Jag tar inga värde föremål med till stranden, bär inte på stora pengar, låser alltid bildörren och går inte ut efter det har blivit mörkt. Jag ser ut som en turist efter som jag alltid har tre barn hängande efter mig på udda tider och det kan jag inte göra något åt. Vad mer ska jag göra?

äntligen har vi kommit iväg och köppt frimärken till alla de brev och kort som vi har skrivit , gjort och köpt. Jag hoppas att några kommer fram. Med våra erfarenheter av postgången är vi inte särskillt optimistiska. Vi har å andra sidan inte postat alla än. Saker och ting tar sin lilla tid.

På spicegroup var vi på utflyckt idag. Vi besökte en fruktfarm där de även sålde frukt och jos. Mycket trevligt, det kommer att bli flera besök dit.Det var inte alls långt ifrån där vi bor.
Det har varit molningt från och till och jag bara hoppas att det ska hålla sig till rimliga temperaturer men ändå så att det går att bada, det blir så jobbigt när temperaturen kommer närmare 30 grader. Det blir ju inte bad varje dag men till helgen åtminstonne.

Sist skrev jag inte så mycket om vad vi hade gjort. Desto mer såsant idag men mest sumariskt, jag har nämligen haft migrän från och till hela veckan så upplevelserna har varit som i en dimma.
I tisdags var jag och co på vårt andra "spicegroup". Alla hjärtans dag var på tapeten så det var bara en massa snack om våra andra hälfter (den här gången också!) och om alla hjärtans dag. Det var trevligt ändå och vi fick göra en liten lära känna övning för att prata med varandra och trots ämnet, vilket i första hand skulle vara hur vi hade träffat våra män, kom jag till att prata med några som jag inte hade pratat med förut och resultatet blev att vi alla lärde oss namnen på några till och fick en inblick i en annan människas liv. Det är många från Libyen som går i gruppen och jag hamnade med två arbiskt pratande kvinnor och det var intressant.
Genom spicegroup har vi träffat på en kvinna från tyskland som vi var hem till i onsdags. Hon har två barn i ungefär samma ålder som mina så vi föste samman dem. Det blev ju lite svårt med språket men det gick.
I torsdags gick vi till en pärlaffär som sålde pärlor i lösvikt!, jag vågade faktiskt ta med dem in i den, och blev förälskade. Så dit var vi i fredags med. Vi gör nu finna halsband och glittrande hängande saker till balkongen på löpande band. Vi har dessutom hittat ett ställe som gör milkshakes i bubbelgumsmak(!)vilket har blivit en favorit bland några av oss. Dessutom har de en fantaskisk gård att sitta på med en sandlåda!! Vi kommer att bli sammisar där.
I går åkte vi ut till en vingård och åt lunch. Där hade de en otrolig lekpark som vi spenderade flera timmar i. Frågar man däremot stortjejen om maten var den inte särskillt imponerande enligt henne. Vi andra va nöjda aven med den. En liten parantes om lekparker. Här har de kommit på ett finuligt sätt att återanvända gamla bildäck på.


Och till sist höjdpunkten på hela veckan. Idag har vi badat med pingvinerna!!! Ja, badat var kanske lite att ta i men de var i alla fall på samma strand som oss.
Det var vår vecka i ett andetag. Fler rapporter kommer.

Idag vill jag skriva om hur viktigt jag har upplevt att det är med sammanhang och hur förlamande det kan vara att inte ha ett sammanhang. Jag har just insett hur svår det är att ta sig för någonting överhuvudtaget om man som vi, eller framför allt jag, inte känner att man har ett sammanhang. Jag ska försöka förklara närmare. Fram tills för bara några dagar sedan kände jag att allting var nytt och jag visste liksom inte hur jag skulle vrida och vända mig för att komma någon vart med varken Sannas skola eller att hitta kompisar eller något socialt umgänge för oss alla.
Det är helt naturligt med tanke på att vi är i ett helt nytt land och det tar ett tag innan man lär sig hur saker och ting fungerar. Men, det jag inte hade räknat med var den förlamning som satte in när jag skulle försöka dra i de trådar jag faktiskt hade. Jag orkade inte, jag kände att det ändå inte skulle leda till någonting. Jag var inte riktigt medveten om det, men jag hade inte ens kraften till att ta de initiativ som behövdes för att komma ut ur den isolering som jag upplevde. Isoleringen där jag inte kände igen mig själv. Istället för att vara den initiativrika person jag är hemma, blev jag istället inbunden och passiv. Framförallt passiv. Det som gjorde att jag kunde ta tag i saker var just sammanhanget och möjligheten till att prata med andra om de frågeställningar som jag hade framför mig. Eller bara det att prata med andra.
Samtidigt som jag började känna sammanhang fick jag på en gång tillbaka initiativ förmågan, om än bara i tanken. Men jag började tänka på att ta initiativ och det gjorde att jag mår mycket bättre. Vi har bara varit här drygt tre veckor och det kommer att bli bättre men i sammanhanget är 6 månader inte särskillt långt.
Jag förstår hur människor kan hamna i passivitet efter att ha flyttat eller flytt till ett annat land. Helt plötsligt är man på det här nya stället och du vet ingenting om hur saker och ting fungerar, ingen frågar efter dig, du kan inte språket och du måste dessutom kanske ta hand om en familj vilket begränsar din rörlighet och hindrar dig från att ta reda på saker. Det räcker ju med att bara flytta till en annan stad så är man ute och flyter ett tag innan hittar sitt sammanhang.

Helgen har gått och tillvaron har lunkat på. Vi har upplevt tallskog mot betalning. En märklig upplevelse för en som bor i tallskogen. När dessutom tallskogen har inslag av vild oliv och vild persika träd blir det en aning surealistiskt. Dofterna är de samma men kottarna 10ggr större. Det är tankeväckande att komma till ett land där man måste betala för det som vi i Sverige tar för givet. Vi hade i alla fall en trevlig eftermiddag knallandes omkring i en sydafrikansk tallskog i Jonkershoek naturereserv. Lite fika hade vi med oss och några träd hittade vi att klättra i. Nästa gång ska vi ta oss dit lite tidigare och gå ca 7 km till ett vattenfall.
Jag har ochså varit på min första gudstjänst här. I en baptist kyrka. Jag kan ju i allafall konstatera att frikyrkorörelsen inte är så väldigt olik sig vart man kommer i världen. (Och jag längtade hem!!!) Det var en trivsam församling, med många vänliga människor så det är möjligt att vi går dit när vi är här. Men det är med all säkerhet inte det enda stället vi kommer att gå till. Det är lite knepigt eftersom det allmänna språket här är afrikaan och det är inte ett språk jag kan, så val möjligheterna blir lite begränsade.
Idag har vi också hunnit met att plocka vindruvor direkt från vinstocken!!! Otroligt goda, ekologikt odlade vindruvor. Vi var på en farm som hade inte bara självplock av vidruvor utan en förskola och smådjursfarm, en fantastisk lekpark och ponnyridning.