Idag vill jag skriva om hur viktigt jag har upplevt att det är med sammanhang och hur förlamande det kan vara att inte ha ett sammanhang. Jag har just insett hur svår det är att ta sig för någonting överhuvudtaget om man som vi, eller framför allt jag, inte känner att man har ett sammanhang. Jag ska försöka förklara närmare. Fram tills för bara några dagar sedan kände jag att allting var nytt och jag visste liksom inte hur jag skulle vrida och vända mig för att komma någon vart med varken Sannas skola eller att hitta kompisar eller något socialt umgänge för oss alla.
Det är helt naturligt med tanke på att vi är i ett helt nytt land och det tar ett tag innan man lär sig hur saker och ting fungerar. Men, det jag inte hade räknat med var den förlamning som satte in när jag skulle försöka dra i de trådar jag faktiskt hade. Jag orkade inte, jag kände att det ändå inte skulle leda till någonting. Jag var inte riktigt medveten om det, men jag hade inte ens kraften till att ta de initiativ som behövdes för att komma ut ur den isolering som jag upplevde. Isoleringen där jag inte kände igen mig själv. Istället för att vara den initiativrika person jag är hemma, blev jag istället inbunden och passiv. Framförallt passiv. Det som gjorde att jag kunde ta tag i saker var just sammanhanget och möjligheten till att prata med andra om de frågeställningar som jag hade framför mig. Eller bara det att prata med andra.
Samtidigt som jag började känna sammanhang fick jag på en gång tillbaka initiativ förmågan, om än bara i tanken. Men jag började tänka på att ta initiativ och det gjorde att jag mår mycket bättre. Vi har bara varit här drygt tre veckor och det kommer att bli bättre men i sammanhanget är 6 månader inte särskillt långt.
Jag förstår hur människor kan hamna i passivitet efter att ha flyttat eller flytt till ett annat land. Helt plötsligt är man på det här nya stället och du vet ingenting om hur saker och ting fungerar, ingen frågar efter dig, du kan inte språket och du måste dessutom kanske ta hand om en familj vilket begränsar din rörlighet och hindrar dig från att ta reda på saker. Det räcker ju med att bara flytta till en annan stad så är man ute och flyter ett tag innan hittar sitt sammanhang.

Helgen har gått och tillvaron har lunkat på. Vi har upplevt tallskog mot betalning. En märklig upplevelse för en som bor i tallskogen. När dessutom tallskogen har inslag av vild oliv och vild persika träd blir det en aning surealistiskt. Dofterna är de samma men kottarna 10ggr större. Det är tankeväckande att komma till ett land där man måste betala för det som vi i Sverige tar för givet. Vi hade i alla fall en trevlig eftermiddag knallandes omkring i en sydafrikansk tallskog i Jonkershoek naturereserv. Lite fika hade vi med oss och några träd hittade vi att klättra i. Nästa gång ska vi ta oss dit lite tidigare och gå ca 7 km till ett vattenfall.
Jag har ochså varit på min första gudstjänst här. I en baptist kyrka. Jag kan ju i allafall konstatera att frikyrkorörelsen inte är så väldigt olik sig vart man kommer i världen. (Och jag längtade hem!!!) Det var en trivsam församling, med många vänliga människor så det är möjligt att vi går dit när vi är här. Men det är med all säkerhet inte det enda stället vi kommer att gå till. Det är lite knepigt eftersom det allmänna språket här är afrikaan och det är inte ett språk jag kan, så val möjligheterna blir lite begränsade.
Idag har vi också hunnit met att plocka vindruvor direkt från vinstocken!!! Otroligt goda, ekologikt odlade vindruvor. Vi var på en farm som hade inte bara självplock av vidruvor utan en förskola och smådjursfarm, en fantastisk lekpark och ponnyridning.

äntligen har vi kommit på hur man får in bilder utifrå så nu kan ni titta in på de andra inläggen eftersom jag har uppdaterat dem med lite bilder. Layouten däremot har jag inte riktigt kommit till rätta med.
I går va vi, jag och co, på ett konstmuseeum. Det regnade och var "kallt", bara runt 22 grader. Bilden visar hur barna var klädda när vi gav oss iväg.


Framförallt var det för en examensutställning som eleverna från konsthögskolan här hade. De har flera inriktningar bla en för smyckedesign. Med barnen med hinnar man inte titta särskillt ingående men det jag såg var jätte spännande. Vi var också olagliga vilket roade och oroade barnen, jag tog nämligen kort i smyg på en del keramik, bara tre bilder, efter att vi hade frågat och fått reda på att man inte fick fota. Jag klippte ut en detalj.

Nu till en stor nyhet hemifrån, Vi har sålt lägenheten! Och till ett otroligt pris. Vi får nästan lika mycket för lägenheten som vi ska betala för huset. Bostadsmarknaden i Umeå är inte sann.. Det är ju bra för oss och betyder ju att vi får rätt mycket pengar över till renoveringen, vilket vi kan behöva!! Nu tittar jag för fullt på intedningsdetaljer vart jag än är. Lite hemlängtar skapar det också måste jag erkänna.

Idag ska jag försöka att fixa till de ointernationella bokstäverna. Jag får helt enkelt kopiera och klistra in. Om jag misslyckas på en del ställen får ni ha överseende.
Jag har tre ämnen att skriva om idag. 1:fördelar med värmen 2:myggor och 3:husmodersträff
Vi börjar från början. Det här som jag redan skrivit varit outhärdligt varmt en period här. Ni här det lungnat ner sig och vi har "bara" runt 27 grader. Igår gick det upp över 30. Jag som inte gillar värmen och tycker att 27 forfarande är lite för varmt (vad gör jag här?)har inte tyckt att det har varit särskillt behaglit. Men nu till fördelarna. Jag har svårt att äta nagot överhuvudtaget i den har värmen. Vilket i sig kanske inte är så bra men med en diet som i det stora består av frukt och skinka har resultatet blivit att jag har gått ner flera kilo. Och det undet en period i månaden när jag bara pga att jag är kvinna går upp flera kilo i vanliga fall. Låt värmen komma, jag kan hantera den.
En till fördel med värmen är faktiskt att då är det inga myggor i Stellenbosch. I alla fall inte i våran lägenhet. Efter en vecka när temperaturerna började gå ner åt 30 grader började vi undra varifrån de kliande betten vi fick under natterna kom ifran. Myggor! Som aklimatiserad norrlänning tycker jag mig vara lite van vid myggor. Men myggorna i norrland är inget i gämforelse med myggorna i Stellenbosch. Man hör dem inte, de smyger sig på en. Betten kliar något så kopiöst att man kliar sönder sig på en gång. Tjejerna ser ut som de har haft en släng av vattkoppor. Röda sår på hela kroppen. Jag har vänner, inga namn nämnda, som faktiskt inte vill komma och hälsa på i Umea for alla myggen. Jag säger bara det, res inte till Sydafrika, ni kommer att dö!
Husmodersträffen ja. Jag och co (barnen alltså) har varit pa min första husmodersträff! Ja, de kallar det inte för det men det har lite den kännslan. gruppen som heter Spicegroup (spouse-spice) är till for fruarna! till internationella studenter och akademiker. Det var riktiggt trevligt men på samma gång märkligt att vara i en grupp som behövande, om ni förstar vad jag menar. Den som behöver intergreras, hjälpas, skapakontakter åt.Det är jag inte riktigt van vid. Dessutom var det bara kvinnor och i en av inledningsorden till den aktivitet vi skulle göra (blomsterarrangemang) kommenterade ledaren det som att vi skulle göra det fint för vara män! Jag måste bortse från sådant och skapa mina kontakter i gruppen. Vi var säkert 15 kvinnor som va på träffen och alla verkade väldigt måna om att alla skulle känna sig välkomna. Barnen var så klart stirriga som vanlig i en ny sittuation och ville inte släppa mig ur sikte, vilket resulterade i väldigt korta samtal men andra. Jag fick åtminstonne prata med andra människor. Det kommer att bli bättre och jag välsignar varje stund bilen som vi har. Utan den skulle jag bli tokig.
Vi blir mer och mer utåtriktade och idag var vi, jag och co, till och med på en konstutställning. Lilltjejen lever ut sin fyra års trosts i alla situationer och fick så klart ett utbrott och skrek. Ibland undrar jag varfor inte någon kommer fram och undrar om jag misshandlar flickan så som hon skriker. Och aldrig ger hon sig heller! Jag gjorde det i alla fall,var på utställningen alltså, och vi hade trevligt och på vägen hem åt vi glass.
En perfekt dag.

Gardagen spenderade vi med att se pa karnevalstag. Det ar tradition har att veckan innan allt drar igang gor studenterna en massa saker for att sammla in pengar till olika progekt.Detta gor de genom olika upptag och festligheter, en juul eller rag som det kallas. Vart pengarna gar ar vi inte kommit fram till aen men ett langt tag med dekorerade lastbilar kunde vi se. Barnen aelskade det och vi fick se allt fran rymdraketer till askungen och musse. Vi tog massor med bilder pa bilarna men jag har inte lyckats med att ladda upp bilder till datorn, det kommer senare. Det var ocksa ett festival omrade som vi alldrig gick in pa. Naer vi kom sa langt var barnen for trotta och hungriga sa vi gick och at mat istaellet.
Vi kan inte gora sa mycket at gangen for barnen blir fort trotta av vaermen och allt nytt. Vi har alltid varsin vattenflaska med oss for att halla humoret uppe.
Idag har vi varit pa stranden. Jag som avskyr sandstraender maste laera mig att overleva detta. Tips mottages varmt! Inte nog med att vi har hela stranden med oss hem i handukar mm utan det aer sand i mackorna,i saften och overallt annars...Vi har i alla fall inforskaffat vaerldens basta grej for sandstranden, 3 strandmattor i vass. Hur bara som hellst och sanden fastnar inte utan bara rinner av naer man gar.
Bit for bit ska vi nog komma tillraetta haer.
Det jag saknar mest just nu aer kontakten med andra maeniskor for trevligt umgaenge. I morgon borjar maken sina studier och da far han sin beskaerda del av umgaenge som forhoppningsvis smittar av sig pa oss andra.
Alla kommentarer och kontakter fran vaennerna hemma har varit som ljusglimtar pa den fronten, sa fortsatt med det!! For er som vill maila sa far ni anvaenda makens gmail adress eftersom det aer den enda vi kommer at. Jag vet inte vad som saetter stopp men jag lyckas inte logga in pa firstclas och hemadresserna kommer vi inte at sa laenge vi inte har varan egen dator uppkopplad.
Jag har a andra sidan upptaeckt det fantastiska i att skicka sms. Otroligt att jag kan skriva ett medelande haer och det dycker upp pa nagon annas telefon pa andra sidan jorden pa ett kick, snabbt, laett och direkt.
Sevaerdheterna i trakten har vi inte varit sa intresserade av eftersom det aer lite for varmt. Stranden har varit det enda som har lockat. Vi far ta det lite po om po. Dessutom behover barnen ta det lungt och vaenja sig vid situationen och det enda de vill aer att bada. Jag forstar dem!

Till slut har vi kommit till det att jag kan skriva igen. Mycket har skett men inget som har varit otrevligt. Vi har haft vissa problem med kommunikationerna och minnet har varit pa semester. Den internet uppkopling som skulle finnas i bostaden fans inte. Nu sitter jag vi datorlabbet pa universitetet inloggad pa makens student id. Inga prickar och ringar ovanfor bokstaeverna sa det far bli a,ae och o i staellet
I korta drag ska jag dra det som har varit hittils.Efter en lang resa utan storre koplikationer, forutom att jag inte sov saersilt mycket,kom vi fram pa capregionens dittills varmaste dag. Det blev dessvaerre vaerre!! Dan efter hadde vi 40 grader. Ingen pool i naer heten, ingen korbarbil som kunde ta oss till havet och maken upptagen hela dagen. Dessutom min fodelse dag. Hojdpunkten var fikat pa saengen som jag inte orkade dricka eftersom det var sa varmt!! Jag och barnen forsokte roa oss i vaermen och hitta svala staellen medans maken delvis var pa forelaesningar och delvis forsokte fixa alla praktiska saker med bilen och datorn och allt...
Efter tre dagar, i fredags for en vecka sedan, var allting klart med bilen, jag lyckades skaffa ett sydafrikanskt mobilnr och temperaturen hade minskat till bara 35 grader. Helgen spenderade vi pa stranden!!!
Detta innebaer for er som inte aer medvetna om trafiken i Sydafrika att kora for det forsta pa vaenster sida om vagen och for det andra alldrig tveka vid en korsning, da forst dit kor forst daer ifran.Inte hellt laett men nu borjar vi vaenja oss. Man maste ocksa vaexla med vaenster hand.
Stor tjejens skola har vi startat med stora kliv. Mest pa hennes egen bejaeran. Det aer jobbigt for henne. Det aer sa mycket som inte aer som det brukar och hon aer sa kaennslig pa det omradet sa skola var bra att borja med direkt.
Den haer veckan har maken inte haft nagra tider sa vi ahr forsokt att gora saker som skapar rutiner och roliga utflykter. Vaermen satte dock stopp och barnen.
Naer barnen maerker att vi inte vet, vilket aer det vanliga i denna situation vi aer i, blir de hispiga som jag vet inte vad. Det har blivit lite baettre men forfarande far de runt som yra honor naer vi gar nagonstans.



Vi bor bra, Visserligen bara tre rum sa tjejerna far dela men helt ok i ovrigt. Staedning ingar!! Vi har en liten staedtant som knappt pratar engelska men som aer vaeldigt pratsam och hjaelpsam om man borjar. Daeremot tror jag att hon utnytjar min oerfarenhet med staedhjaelp for hon aer vaeldigt snabb med att inte staeda om det aer nagot annat. Vi dor inte av det. Jag har bara en liten fundering om man ska ge henne dricks eller inte? Jag kan ju inte ge henne dricks varje gang hon har staedat eller? Hon stryker ocksa, men det ar hemligt! Jag ska forsoka ladda ner nagra bilder sa att ni kan se vart lilla skyffe. Stellenbosch aer for ovrigt om man inte skulle veta att det ar i Sydafrika som vilken Sydeuropeisk stad som hellst.
Nog for idag. I morgon ska det vara nagon slags karneval haer som vi ska forsoka hitta av. Sa for alla er som har varit lite oroliga naer det inte har skrivitsnagot har sa vill jag bara saega att vi mar bra om aen lite omtumlade och vi borjar komma tillraetta. Beviset for det aer att vi har borjat laga riktig mat. Sena vanor har vi fatt och det aer fortfarande lite semesterkaensla. Fran och till laengtar vi alla hem.

Nu är vi på väg! I går kväll for vi med nattåget från Umeå för ett par dagar hos vänner i Södertälje innan vidare färd. När vi satt och väntade på stationen med våra väskor kunde jag inte låta bli att reflektera över att det som finns här med oss är allt vi har för sex månader framåt. Hur lite man behöver igentligen! Och har jag packat rätt? Det senaste dygnet har jag nog packat om väskorna minnst tre gånger.
Resan har ändå gått fantastiskt bra trots den stora mängd packning ( jag skickar med en bild på packningen) och människor (barn) att hålla reda på. Nu ska vi passa på att vila upp oss några dagar efter en hektisk vecka av packning och städning. Små tjejerna har blivit förkylda och vi vill inte ha med oss den på planet så det kan behövas extra kurering.