Idag har vi haft födelsedag och firat hela dagen. Alina har fyllt 6 år, stor tjejen. Vi började så klart med uppvaktning på sängen med presenter, sång och fika. Trots att hon var uppe först låg hon kvar i sängen och väntade. Om man frågar henne så sov hon ; ) Efter lunchen var det tårtkalas med fiskedam.
Man tar vad man har i sådana här situationer så en kort pinne, pappas morgonrocks skärp och en klädnypa fick tjänstgöra som fiskespö och soffan som fiskedamm. Upp kom fiskarna och alla var nöjda. Förutom pappa (och till viss del mamma) som tyckte att tutorna lät för mycket. Efter lunch åkte vi till en vattenpark med vattenruchkanor. Det var det enda de hade där, två kanor och en liten lekpark, men vi roade oss en timme och åt glass innan vi åkte hem igen och gjorde ballong figurer innan vi gick och la oss. En riktig kallas dag helt enkelt.

Vi har blivit bestulna på våran registreringsskylt till bilen!! På grund av det blev gårdagen ett helt äventyr värt att skratta åt.
För ovanlighetens skull (och mot makens diskreta vilja) kom vi upp tidigt för att åka till stranden. När vi då kommer ut på parkeringen kommer grannen, som är tidigt uppe, och berättar för oss att någon under natten har tagit registreringsskyltarna på de bilar som stod parkerade där. Vi blir helt paffa och hade han inte sagt något skulle vi inte ha märkt det. De hade nämligen bara tagit fram skylten och vi såg inte framsidan av bilen från vårt håll. Vad gör vi nu? Tack och lov så är vissa saker inte särskilt komplicerade här så vi kunde bara fara iväg och köpa oss en ny! registreringsskylt vilket inte tar särskilt lång tid. (Vi funderar nu på att beställa en att ta hem som minne) Problemen började när vi skulle få dit den, vi hade inget att skruva med! Under flera tillfällen sedan vi kom hit har jag undrat varför jag aldrig köpte den där multi toolen som jag tänkte på innan vi åkte. Igår med! Vi försökte låna på firman som fixade skylten åt oss men det gick inte, vi for in på en mack men där sålde de inte verktyg, bara mat! Till slut åkte vi vägen till stranden och stannade vid ett gigantiskt shopping centra och köpte en multitool. Dvs jag köpte, maken och barnen var kvar i bilen. Vi satte på fast den nya skylten och … nej då hade batteriet dragit ur eftersom fläkten varit på. Vi fick putta igång bilen och köra där ifrån. Nu kör vi fel. Detta är enligt maken mitt fel eftersom det inte var jag som körde och att jag la mig i vilken väg vi skulle åka. Klockan börjar närma sig elva och vi är på väg åt fel håll, mot Kapstaden i stället för mot stranden.
Eftersom det dessutom är en marknad på stan som vi vill gå på, ( det var delvis därför vi skulle komma iväg tidigt) bestämmer vi oss för att åka hem och bada i poolen i stället. Vi kör av motorvägen och får se en annan väg hem. När vi kör in i stan får barnen se en skymt av marknaden och några hopptorn och blir eld och lågor. Vi äter en snabb lunch och går i värsta middags hettan på marknaden. Då får Alina ett astmaanfall. Eftersom hon inte är förkyld har vi ingen medicin med oss så det tar ett tag innan vi har lyckats hämta den, hon vill förståss inte gå hem, och allt är frid och fröjd igen. När marknaden är färdig tittad på är alla jätte trötta och vi går hem och dricker multum med dricka. Nu till poolen men då bryter maken ihop. En kombination av värme, anspänning och kuturchock är antagligen orsaken. Badet får vänta. Barnen är i uppror men nöjda när vi väl kommer iväg. Då är klockan närmare halv sex och vi har inte ätit middag än. Den äter vi kl åtta och Tuva somnar vid bordet. Det var våran lördag! Hur hade ni det?
Idag har vi bara tagit det lugnt. En dag för återhämtning. I morgon börjar skolan igen.
Jag har för övrigt lagt in några nya bilder på tidigare bloggar.

Vi har varit mycket på dockteater den här veckan. I söndags fick småtjejerna göra glada och lessna ansikten på söndagskolan. Allt utifrån texten när två av Jesu lärljungar går efter Jesus död och är lessna :(. Sedan märker de att de har haft sällskap med Jesus och blir glada :). Mycket enkelt uttryckt!! Dessa satt på en hårdare pappskiva och fungerade utmärkt som handdockor. När vi kom hem blev det full produktion av olika sorters dockor, djur och människor som har satts upp i olika produktioner under veckan med föräldrar och syskon som åskådare. Så lite som kan ge så mycket.
Söndagsskolan är väldigt enkel och jag är med tjejerna hela tiden och försöker översätta. Inte Sanna då, hon är i en större grupp med bara killar! Och förstår inget men är ganska glad ändå.. I övrigt blir jag rätt deprimerad av att gå på gudstjänst och längtar mest hem. Folk är visserligen vänliga och så, men några djupare relationer är det inte intresserade av. Det kan ju bero på att vi bara ska vara här i 6 månader, men det skulle var trevligt att möta folk på ett annat plan än hej och välkommen. Vi har funderat på att gå till någon annan församling men den här ligger så nära och gudstjänsterna börjar redan 9.30!! Latheten segrar än så länge.


Trots skolledighet så har vi ändå varit på lärovandring(? Eget ord?). Sanna älskar museeum och att titta på gamla saker så vi tog oss igår till” die Doorp museeum”, bymuseet. Museet består av fyra hus med trädgårdar som är inredda i fyra olika tidsepoker med en guide i varje som kan berätta om perioden. Från ett av Stellenbosch första hus från runt 1700 till ett hus som byggdes i mitten av 1800-talet. Barnen älskade det och vi måste gå tillbaka. Dessutom hade de kalkoner, ankor och höns i en av trädgårdarna.
Vi fick med oss lite extra material om husen som jag för fullt håller på att översätt till Sanna. Hon ska få läsa och sammanställa något om historien i Stellenbosch. Texterna är i original förskräckliga så jag kämpar både med att översätta och förenkla texterna.

Den här veckan har vi haft sportlov. Sannna och jag behöver en paus för den senaste veckan har vi bråkat en hel del, särskillt när vi har jobbat med skolarbete. Inga krav och mest roligt ska för hoppningsvis lösa den knuten. Vi har skrivit brev och skickat. Vi sköpte frimärken till 6 brev och 3 vykort. Så jag hoppas att några kommer fram. Den stora händelsen den dagen var att vi faktiskt fick brev också! Vaje gång vi går ut kollar barnen brevlådan efter post. Fram till nu har besvikelsen varit stor varje gång. Vi var nästan tvungna att titta två gånger innan vi faktiskt fattade att det var ett brev till oss, men vilket jubel när vi insåg faktum.
Jag har dessutom återuppväkt min brevskrivarlust som har legat vilande i många, många år. Att skriva brev för hand är något något annat än att skriva på datorn har jag insett. Få se nu bara om jag kan komma till skott och skriva några fler. Annars får ni nöja er med datorskrivna brev även i fortsättningen.
För övrigt försöker jag hitta födelsedagspresenter till de kommande födelsedagsbarnen. Vilket jag har insett inte är så lätt. Lite granna samma problem som kring julklapparna. Vi ska ju hellst ta med oss sakerna här ifrån alternativ ska det vara förbrukningsvaror som vi använder upp innan vi far.Oavsett betyder det att utbudet blir något begränsat. Har idag jagat runt på stan efter smycken. Guld tycker man ju borde vara lättåkomligt i ett guldland som Sydafrika. Men till barn är det inte helt lätt. Dessutom är det mesta guldet bara 9ct och med stortjejens problem med sina hål i öronen vill jag helst inte köpa någor som är mindre än 18ct. Jakten kommer att gå vidare. Jag har ungefär en vecka på mig tills den första födelsedagen.

Nu har vi varit med om det värsta hällregn hittils. Våra planer för lördagen var att åka tidigt till havet och bada. Sedan på kvällen hade vi blivit inbjudna till en månskenspromenad på Taffelberget av en av makens kursare. Eftersom det skulle vara på kvällen så hade vi lyckats med att hitta barnvakt för barnen, också det en kursare. Då kom regnet!
Vi såg molnen på morgonen och skippade raskt badet till barnens besvikelse. I stället promenerade vi ner på stan och gick runt på de två marknaderna som är i stan. Den ena med marknadssaker i största allmänhet; kepsar, snoddar, kläder, elektronik… På den andra säljer de afrikanskt hantverk. Den har vi varit till förut ett antal gånger och alltid får man reda på något nytt. Försäljarna pratar så klart gärna om sina varor och går jag dit med mina två lintottar och guldlock så märks vi. Det är bara att rida på vågen. Den här gången började det regna mitt i så det blev inga inköp. Vi är ju här ett tag så vi kan ta det vid ett senare tillfälle.
Månskenpromenaden blev inställd för regnet men vi tog tillfället i akt och gick på bio när vi nu ändå hade en barnvakt. Men först åt vi på en fiskrestuarang. Det är mycket fisk här. Jag provade på två nya saker, ostron och calamari. Vi fick så mycket mat att vi kunde ha rullat därifrån. När vi skulle betala bion höll jag på att få en chock! Det kostade bara R20 vilket i runda slängar motsvarar 20skr. Jag kommer att gå mycket på bio. Maken har lovat mig några eftermiddagar.

Månadens sista dag och jag är helt dagavill. Har börjat skriva hemma på datorn och för över texten via USB. Kommer kanske att medföra fler inlägg men att de kommer i klump. Dessutom har jag blivit så van med att klippa och klistra in åäö att jag slinter nu när jag ska skriva.
I vår jakt på kompisar har vi idag träffat Linda Jacobsson från USA (jag måste bara skriva ut hennes namn, det kändes så svenskt det kan bli) och hennes två flickor som är lika gamla som mina älsta.
Vi gick till en lekpark som vi tyvärr har missat fram tills nu. Den ligger i ett av alla dessa “nature reserves” som finns här. Nature reserves här är en park eller en skog eller ett natur område, men inte som hemma ett särskilt skyddat område där man inte får göra nästan någonting. Mer som en park.

I den här speciella parken finns det sköldpaddor som lever och promenerar omkring i området där man kan fika och i närheten av lekparken betar de fridfullt.
Tjejerna lekte och hade kul

Jaha, för fösta gången sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det har gått nästan en vecka sedan jag skrev och visst har det hänt en del saker sedan dess. I helgen har vi bara latat oss och badat i havet. Det har varit alldeles för varmt för att göra något annat. Dessutom hade församlingen vi har gått till en församlingshelg som vi inte hade anmält oss till så inte vart det någon kyrklig verksamhet heller. Vi orkade helt enkelt inte kolla upp någon annan kyrka att gå till. Däremot helgade vi vilo dagen genom att vila och sedan bada. Söndagsbadet var väll inte en höjdar upplevelse eftersaom det blåste riktigt mycket på stranden. Jag var indränkt med sand hela jag när vi kom hem. ännu en anledning att tycka illa om sandstränder!! Men jag börjar vänja mig.
Men framför allt har jag den här veckan kommit i kontakt med en kvinna som har hemundervisning med sina barn och hon lovade hjälpa mig med en del namn på folk närmare där vi bor. Det är ju ett sätt att hitta kompisar till barnen och lite stöd i undervisningen för stortjejen. Själv bor hon på andra sidan kapstaden så det äåör en bra bit att fara. I fredags var vi iallafall dit, jag och co, och jag körde alldeles själv hela vägen. För mig var det ett äventyr eftersom jag just nu funderar en hel del på säkerheten och att köra på okända vägar i ett land som alla pratar om att är så osäkert helt själv med tre barn kändes inte helt enkelt. Det som är värst i den situationen är att om jag skulle köra fel skulle jag aldrig våga stanna för att fråga efter vägen. Och fel kör jag. Dessutom är jag livrädd för att hamna i fel område, vilket nu det är!
Det här med säkerhet är just nu ett stort dilemma i mitt liv. Som jag skrev så påpekas det hela tiden att man ska vara på sin vakt och att Sydafrika inte är något säkert land. Men Stellenbosch är å sin sida en säker plats. Jag anser mig vara rätt duktig på att ta vara på mig själv men här känner jag mig helt lost. Jag har ingen möjlighet att tyda signalerna och känner det som att jag måste fråga vad det är som är farligt för jag ser det inte!! Gör jag för stor grej av det eller är jag bara dum som inte ser. Jag kanske bara borde lita till min instinkt och slappna av. När jag frågar får jag ändå bara till svar att vara försiktig och det är jag. Jag tar inga värde föremål med till stranden, bär inte på stora pengar, låser alltid bildörren och går inte ut efter det har blivit mörkt. Jag ser ut som en turist efter som jag alltid har tre barn hängande efter mig på udda tider och det kan jag inte göra något åt. Vad mer ska jag göra?